”Narkolepsidrabbade kräver staten på 363 miljoner kronor”

Under 2009–2010 genomförde svenska staten en kampanj för mass­vaccination mot svininfluensan. Hundra­tals personer – främst barn och unga – insjuknande därefter i narkolepsi orsakat av vaccinet Pandemrix.

För de som insjuknade har livet slagits i spillror. Narkolepsi är en svår neurologisk sjukdom som innebär att hjärnan inte kan styra över vakenhet och sömn. Sjukdomen innebär stort lidande och yrkesarbete är ofta en omöjlighet. Även anhöriga påverkas mycket.

2016 antog riksdagen av nåd (”ex gratia”) en lag som möjliggör viss ersättning till de vaccinskadade. Men ersättningen är begränsad av ett icke inflationsskyddat lågt tak och ges inte till anhöriga. I dag, 13 år efter mass­vaccinationen, kan också konstateras att staten aldrig medgett något ansvar för vaccinskadorna.

I dag, 13 år efter massvaccinationen, kan också konstateras att staten aldrig medgett något ansvar för vaccinskadorna.

2019 lämnade närmare 400 vaccin­skadade personer in ett skadeståndskrav riktad mot svenska staten till Justitie­kanslern (JK). Det var då bråttom eftersom preskriptionstiden närmade sig. Dock innehöll kravet inget konkret skadeståndsanspråk. I väntan på detta har ärendet inte handlagts, och under tiden har också fler käranden tillkommit.

I dag lämnar 479 vaccinskadade och 1 569 av deras anhöriga in skadestånds-anspråk riktat mot svenska staten till JK. För de vaccinskadade begärs ett skadestånd på en halv miljon kronor per person. Det totala anspråket för alla käranden är 363 miljoner kronor plus ränta.

Skadeståndsanspråket baseras på att svenska staten har brutit mot artikel 8 i Europakonventionen, som tydliggör att staterna har en förpliktelse att vidta åtgärder för att skydda den enskildas privat- och familjeliv.

JK har möjlighet att reglera skadeståndsanspråk som riktas mot staten och har tidigare konstaterat att ”skadestånd ska ges ut när Europa­konventionen har överträtts, om det är nöd­vändigt för att gottgöra över­trädelsen”.

Europadomstolen har slagit fast att en konkret innebörd av artikel 8 är att stater aktivt måste förse människor med nödvändig information så att de kan värdera risker för liv och hälsa. Domstolen har också slagit fast att stater enligt artikel 8 endast får genomföra påtryckningar för vaccination om det finns ”ett pressande socialt behov”.

De två frågor vi behöver ställa oss är därför: Gav svenska staten med­borgarna den information som krävdes för att de skulle kunna värdera hälso­riskerna med Pandemrix? Och fanns det ett pressande socialt behov av massvaccination?

För att svara behöver vi gå tillbaka till november 2007 då svenska staten tecknade ett avtal med läkemedelsföretaget Glaxo Smith Kline om vaccinköp i händelse av pandemi. Enligt avtalet var Sverige per automatik bundet att köpa 9–18 miljoner doser vaccin i det fall att världshälsoorganisation WHO graderade en influensa som fullskalig pandemi.

När WHO 2009 klassade svininfluensan som fullskalig pandemi aktiverades avtalet och Sverige köpte 18 miljoner doser vaccin. Exakt vad det var för läkemedel som köptes visste inte staten eftersom vaccinet inte var färdigställt eller prövat.

Sverige tog Pandemrix i bruk efter ett så kallat snabbgodkännande, vilket byggde på studier av ett prototyp­vaccin med ett annat innehåll än det slutgiltiga vaccinet. Prototypvaccinet hade testats på bara 5 000 vuxna och 300 barn. Det gjorde att testerna i fråga om barn inte levde upp till kraven på klinisk prövning.

I inget annat land i världen vaccinerades en så stor del av befolkningen.

Trots det knappa kunskapsunder­laget valde myndigheterna att genom­föra en ensidig och omfattande massvaccinationskampanj. Den gav resultat – under drygt två månader vaccinerades 5,3 miljoner svenskar. I inget annat land i världen vaccinerades en så stor del av befolkningen.

I kampanjen informerade staten inte tydligt om vare sig avtalet med Glaxo Smith Kline, det bristfälliga kunskapsunderlaget kring vaccinet generellt ­eller avsaknaden av kliniska prövningar på barn specifikt.

När det gäller valet att massvaccinera konstaterade en statlig utredning senare att alternativa strategier inte analyserades i tillräcklig utsträckning. Behovet av massvaccination var också omtvistat inom myndigheterna.

Samtidigt fick en del experter intrycket att det var lönlöst att försöka påverka statens strategi. Ett exempel är en mejlväxling mellan Anders Tegnell, då ansvarig för smittskyddsfrågor på Socialstyrelsen, och Johan Carlsson, då generaldirektör på Smittskydds­institutet.

Tegnell skriver till Carlsson att: ”Social­departementet är helt tydliga med att politiskt finns här ingen återvändo”. Carlsson ”håller med” och skriver att ”detta är affärer och politik snarare än sjukvård”, varefter han konstaterar att ingen rörelsefrihet finns.

Andra länder gjorde andra bedömningar. Danmark vaccinerade bara riskgrupper, Polen avstod helt, och Finland avbröt vaccinationerna så fort det kom indikationer på att några drabbats av narkolepsi.

Mot denna bakgrund är det tydligt dels att staten inte gav medborgarna den information som krävdes för en värdering av hälsoriskerna med Pandemrix, dels att det inte stod klart att massvaccination var nödvändig.

I efterhand vet vi att svininfluensan var en lindrig influensa och att vaccinationsgraden hade liten påverkan på dödligheten.

Mot denna bakgrund är det tydligt dels att staten inte gav medborgarna den information som krävdes för en värdering av hälsoriskerna med Pandemrix, dels att det inte stod klart att massvaccination var nödvändig.

Vår förhoppning är att JK fastslår statens brott mot Europakonventionen och dess skyldighet att betala skadestånd. Ett sådant beslut är viktigt av framför allt tre skäl.

● För det första skulle statens ansvar för vaccinationsskadorna äntligen befästas.

● För det andra skulle de drabbade få den kompensation som de har rätt till när rättigheter enligt Europakonventionen åsidosätts.

● För det tredje skulle staten kunna dra lärdomar som leder till ett bättre agerande vid framtida massvaccinationer.

Det tredje skälet är oerhört viktigt. Allmänheten behöver känna förtroende för statens agerande vid mass­vaccinationer. Risken är annars att många svenskar avstår från att ­vaccinera sig vid framtida allvarliga pandemier där massvaccination verk­ligen är motiverat.

Allmänheten behöver känna förtroende för statens agerande vid massvaccinationer.

Vi har därför ett konkret politiskt förslag: Regering och riksdag bör ut­arbeta en lag om statens skyldigheter vid massvaccination. Lagen bör harmoniera med Europakonventionen och tydliggöra statens skyldigheter både när det gäller informationsgivning och ersättning för vaccinskador.

En sådan lag skulle öka allmänhetens förtroende för statliga vaccinations­program och därmed öka möjligheterna att i framtiden rädda liv vid allvarliga pandemier.

Rättelse: I en tidigare version av texten fanns en missvisande formulering gällande statens strategi för vaccinering, där det kunde tolkas som att Anders Tegnell och Johan Carlsson tidigare varnat för risker med biverkningar. Rätt är att en del experter fick intrycket att det var lönlöst att påverka statens strategi, enligt artikelförfattarna.