Det som jag här ska berätta om, hände mig, inom den svenska sjukvården. Egentligen började dock allt redan för tre veckor sedan när jag insjuknade i kräkningar och att jag var så trött att jag praktiskt taget sov i sex dygn. Levde praktiskt taget på bara blåbärssoppa som jag lyckades få i mig. Det inkluderar också i ett fall hemma i mitt kök, och jag slog mig ”gul och blå”, men med min medfödda finska sisu kravlade jag mig upp igen och i säng.
Långt senare, ca 2 veckor senare, insåg jag att jag drabbats av det som många kvinnor med mig – en urinvägsinfektion. En enkel sak för sjukvården, kunde man tycka. Eftersom det var sent och inga vårdcentraler längre var öppna, ringde jag doktor.se för att få tala med en läkare och få medicin ordinerad. Men eftersom jag fallit, ville han inte skriva ut något utan bad mig ringa 1177 för att få en akuttid nästa dag.
Akutvårdcentralen glömmer göra en urinodling
Sagt och gjort, ringer 1177 och relaterar samtalet varpå jag får en akuttid på den vårdcentral som sköter detta. Men jag får absolut inte gå in genom den ordinarie ingången, utan jag ska gå 30 meter till höger till infektionsmottagningen och ringa på deras klocka.
Åkte dit till utsatt tid och blev insläppt av sjukvårdspersonal som var utrustad med alla tänkbara skydd. Nödvändiga blodprov togs medan jag väntade på läkaren. Och så kom han. Tog min sjukdomshistoria (anamnes), de fick mitt provrör med morgonurin och konstaterade – jadå, jag hade en ordentlig infektion. Han ordinerade en odling som brukar göras vid en infektion, för att bestämma vilken sorts bakterie den innehåller, och för att kunna ordinera rätt medicin. Men sedan visar det sig, att den nödvändiga odlingen hade man helt glömt bort. Jag fick en tillfällig medicin, men väl på apoteket fann jag att det var en som inte passade mig. Tog den i varje fall för det var helger och jag kunde inte nå min ordinarie läkare.
Ringer genast på måndagen den akutvårdcentral jag nyss besökt, för att försöka få tag i den läkare som skrivit ut receptet. Men han jobbade ju normalt inte där och hon som svarade hade ingen ”aaaning” om vilken hans ordinarie arbetsplats var. Så här stod jag igen på ruta ett.
Ringer min ordinarie vårdcentral
Ringer sedan min ordinarie vårdcentral och ber om att få en tid till min läkare. Berättar om det som inträffat under helgen. Hon lovar att kontakta min läkare och återkomma per telefon när hon fått besked.
OK. Hon återkommer sent på eftermiddagen så någon läkartid är det inte frågan om den dagen heller. Hon ber mig ta ett nytt urinprov och föra det till närmaste labb, men de har ju stängt för dagen. De stänger redan kl 12 just den dagen och min egen skulle snart stänga och jag hann pga avståndet inte dit heller.
Nästa morgon för jag urinprovet till den närmaste vårdcentralen och kontrollerar att en odling görs den här gången. Men pga av alla helger kommer inget svar förrän tidigast den 7 april. Därefter ringer jag på nytt min ordinarie vårdcentral och får formligen hota mig till en tid. ”Nu får du se till att jag får en tid idag”, sade jag, och då plötsligt fanns det en tid på eftermiddagen till en akutläkare (inte min egen), men bättre det än ingenting.
Åker dit, får igen berätta om hela min sjukdomshistoria, samt att jag är så trött att jag kunde somna här i stolen var jag nu just sitter. Dessutom var jag yr och borde absolut inte ha kört bil i det tillståndet, men vad gör man. Skärper till sig lite extra, och det går vägen, för det måste ju gå. Får nu en annan medicin som borde passa, i väntan på den där magiska urinodlingen som ska lösa allt.
Äldre kan bli mycket dåliga pga urinvägsinfektion
Eftersom jag själv jobbat inom äldrevården och sett otaliga fall av inneboende som insjuknat i urinvägsinfektioner och formligen kunnat bli okontaktbara och mycket dåliga, insåg jag, att idag kunde jag själv tillräknas dessa ”äldre” som blir mycket dåliga. Ofta förekom fall i samband med dessa. De kunde somna där de befann sig och vara helt borta, något som påminde mig om de sex dagar då jag sov praktiskt taget i 24 timmar, och började nu se ett samband med det jag själv drabbats av. Jag hade ju också fallit på köksgolvet.
Långfredagen den 2 april
På eftermiddagen började jag igen känna mig dålig. Var så yr att benen skakade, och varje ansträngning fick mig att flåsa. Mitt blodtryck hade stigit till 190/100 vilket är onormalt högt (normalt 130/80) och kunde vara en förklaring till yrseln. Börjar även frysa trots två täcken jag hade på mig, men ingen feber just då. Det gör att jag blir riktigt rädd. Har en gång tidigare haft sepsis (blodförgiftning) och höll på att stryka med då. Hade jag kommit in 5 minuter senare, hade jag inte kunnat räddas, berättade man för mig efteråt. Det är ett ytterst allvarligt sjukdomstillstånd, förorsakat av att bakterier från urinen läcker ut i blodet.
Mina nuvarande symptom kunde vara en begynnande sepsis… och då gäller det att komma in så snabbt som möjligt.
Jag ringer 112 och får tala med operatör och sjuksköterska innan man bestämmer sig för att skicka en ambulans och kommer på så sätt in till Centralsjukhuset här i Karlstad.
Ytterligare blodprov tas, jag får någon blodtrycksmedicin för att sänka blodtrycket, och så börjar den eviga väntan på en läkare. När jag kom in var medicinakuten helt tom sånär som på bara en patient. Men under kvällen fylldes den på an efter och snart vara alla platser upptagna. Många äldre än jag, och märkligt nog hade de alla ont i magen.
Klockan hinner bli närmare 02 på natten innan jag blir inrullad i på ett enskilt rum så att ”doktorn ska kunna prata med mig”. Och så fortsätter denna väntan igen.
Doktorn kommer, gör vissa undersökningar, har kollat av mina tagna provsvar, finner att jag kan åka hem för det ligger inget alarmerande i dem. Men pga min yrsel kan jag få en sjuktransport, säger hon, men samtidigt bestämmer hon att jag får bli kvar över natten på en avdelning för observation.
Du måste ta ett PCR-test!
Men för att få komma upp på en avdelning, måste de köra en pinne i näsan på mig och ta ett prov, säger en blåklädd sköterska till mig. Förstår att det är frågan om ett PCR-test och jag vägrar blankt. Ingenting som har med corona att göras får testas på mig. Inte PCR eller vaccin. Och sjukvården får inte ge nån behandling mot patientens vilja, för det står i lagen förkunnar jag för den smått chockerade sköterskan. Gör du den, bryter du mot lagen, säger jag.
Efter en stund kommer den läkare som nyss undersökt mig med ett nytt PCR-test i handen, och jag upplyser henne om att det tas inte på mig. Då åker jag hem, om det ska vara så.
Plötsligt vänds den hittills vänliga tonen ut till att bli hotfull. Gör jag inte som de säger, får jag åka hem!
Den utlovade sjuktransporten flyger också all världens kos och ställs in, och jag beordras att ta mig hem på egen hand. Någon vidare hjälp skulle jag inte få.
Det var det jävligaste, utbrister jag!
Klär på mig, går ut i väntrummet och ringer taxi. Klockan är 4 på morgonen. Allt går bra och jag kommer välbehållen hem.
Vad är det för sjukvård vi har idag?
Det var lite av detta som jag var rädd för, att de skulle påtvinga mig något av dessa totalt värdelösa PCR-tester som inte ens kan fastställa om en person har corona. Sjukvården är helt corona-fixerad och de har glömt bort vad som är ordinarie sjukvård.
De har inte heller något problem med att formligen kasta ut patienter som inte underordnar sig deras PCR-tester, istället för att koncentrera sig på vad de är ämnade för – att GE VÅRD.
Jag tänker inte ingå som ett ”konstaterat corona-fall” och detta är kanske förklaringen till varför Värmland ligger rätt så högt i statistiken. Alla testas, och de flesta blir positiva.
Det är därför som Dr. Reiner Fuellmich försöker driva ett rättsfall angående dessa i Tyskland, USA eller Canada.
Prickiga huset 