Vårdnestor: Dags att ranka läkare i Sverige

I Storbritannien är det möjligt att på läkarnivå se resultat av tidigare operationers utfall. Det berättar Sir Bruce Keogh, hjärtkirurg och tidigare Medical Director vid den brittiska hälsovårdsmyndigheten NHS, för fPlus. ”För patienten har det inneburit en ökad trygghet”, säger han.

Till skillnad från Sverige så är det i Storbritannien möjligt att på läkarnivå se resultat av tidigare operationers utfall inom ett tiotal specialistområden: hjärtkirurgi, neurokirurgi och höftledsplastik bland annat. Vad har den här transparensen betytt för vårdens utveckling och patienterna och vad tycker läkarkåren om att öppet granskas på detta sätt? Keogh ger också sin syn på vårdens utmaningar i stort, vilka han menar liknar varandra länder emellan.

Misslyckade barnoperationer och politisk vilja drev på initiativen

Keogh har i hög utsträckning varit delaktig i att utveckla de öppna jämförelserna av kirurgers arbeten inom ramen för de olika ledande roller han haft i den brittiska sjukvården. Han berättar om hur motståndet från det egna yrkesskrået såg ut i början och hur datan, som i första hand var tänkt att användas av patienterna själva, är något som vården och politiken haft nytta av.

– Kirurgerna själva har inte varit så förtjusta, men politikerna uppskattar statistiken, säger Keogh.

Det hela började med uppdagandet av misslyckade hjärtoperationer vid ett sjukhus i Bristol i mitten av 90-talet. Eftersom det var barn som drabbades så blev uppmärksamheten stor och reaktionerna lät inte vänta på sig. Politiken, med dåvarande premiärminister Tony Blair, var under det tidiga 2000-talet pådrivande för att få på plats ett system som skulle göra det möjligt att mäta, inte bara hur en enskild vårdenhet eller sjukhus, presterade i jämförelse med andra vårdgivare utan också hur enskilda kirurgers arbeten stod sig.

– I början var både journalister och politiker mest intresserade av de dåliga kirurgerna, det blev ett negativt fokus. Faktum var att det var väldigt få kirurger som det i praktiken handlade om, säger Keogh.

Patienternas intresse svalnade

– I början när det här var nytt så var patienterna nyfikna på statistiken, nu förtiden är det framförallt vården och läkarna som är mest intresserade av de enskilda siffrorna, säger Keogh som beskriver statistiken som ett underlag som tjänar kvalitetsutvecklingen i vården och patienterna väl.

– För patienten har det inneburit en ökad trygghet. De får en försäkran om att de allra flesta kirurger är bra. Fenomenet som en del väntade på att få se, att patienterna skulle strömma till de sjukhus och kirurger med de allra bästa resultaten, har uteblivit.

De flesta är nöjda med att vända sig till en vårdgivare i närheten, till en läkare som är tillräckligt bra, menar Keogh.

Keogh beskriver det som en naturlig utvecklig, även om kirurgerna själva, och den specialistläkarorganisation han på den tiden representerade, initialt motsatte sig den nya statistiken. Man resonerade då att enhetsdata, vilken är den nivå som flera andra länder, däribland Sverige, redovisar statistik för, var tillräckligt.

Men människor idag ställer högre krav på vården och i snart sagt alla andra områden av våra liv baserar vi våra beslut på information, utvecklar Keogh.

– Våra livsbeslut i stort baseras på information. Vi har ekonomiska och sociala liv, liksom våra konsumentliv som grundar sig på en tillgång till information men när det gäller sjukvården och särskilt inför att vi ska genomgå större och allvarligare ingrepp så har vi inte tillgång till information för att kunna fatta beslut på samma sätt, säger Keogh.

Svagheter med siffrorna

Det finns dock vissa svaga punkter med vårddatan, förklarar han, dels handlar det om tiden det tar att få datan offentliggjord.

– Det tar tid att samla in och publicera statistiken och när den väl är publicerad är den redan utdaterad.

Statistiken visar också hur väl kirurger presterar på lågrisk- liksom högriskpatienter. Kvaliteten på datan har utvecklats över tid, fortsätter Keogh, som trots detta menar att det är viktigt att inte stirra sig blind på siffrorna utan att titta på de enskilda patientfallen för att förstå just riskaspekten bättre.

I början fanns också farhågan att offentliggörande av enskilda kirurgers arbeten skulle avskräcka läkarna från att ta sig an de svåraste operationerna. Så har det dock inte blivit menar Keogh, som säger att även om det i vissa fall skulle finnas element av detta så betyder det att man i så fall sätter stopp för ett ”cowboy-beteende”. Det är, fortsätter han, trots allt patienten som tar en risk när han eller hon opereras.

Vårdkriserna i världen liknar varandra

I likhet med Sverige så är stora delar av vården offentligt finansierad i Storbritannien. Där, liksom här, är också vårdens uppdrag och kvalitet ett ständigt återkommande inslag i den politiska debatten.

Keogh berättar att resursproblemet som Storbritannien liksom Sverige dras med heller inte är något unikt europeiskt problem. Platsbrist och problem med kompetensförsörjningen ser likadant ut i stora delar av världen. NHS, den offentligt drivna sjukvården, i Storbritannien har de senaste åren gått igenom tuffa besparingskrav och effektiviseringar inom en rad områden genomförts. Det finns dock, menar Keogh ”inget sjukvårdssystem i hela världen har tillräckligt med pengar”.

– Ta USA som exempel, de lägger mycket mer pengar på vården än vad västeuropa gör, ändå har de en lägre förväntad livslängd.

Vad har då hänt med de kirurger som presterat dåligt? De flesta har blivit omskolade på olika sätt. I vissa fall har man förflyttats från vissa operationsområden där man inte presterat bra för att arbeta i andra områden. Men det handlar, menar Keogh, om ett fåtal individer.

På frågan om vad som väntar i framtiden, kommer patienter kunna förvänta sig att kunna ta del av resultatjämförelser inom andra områden och för behandlingar som inte har med kirurgi att göra svarar Keogh att det är ”genomförbart” men att man hittills inte kommit vidare i det arbetet än.